AMSTERDAM

Mellan Amsterdam och Sverige är det många mil.

Åderlåtning och evigt liv

leave a comment »

Av en slump hamnade vi igår kväll på UvAnacht, Universiteit van Amsterdam natt. Det var öppet hus i flera universitetsbyggnader runt om i stan, med föreläsningar och stånd var de visade vetenskapliga trick osv.

Man kunde titta på hur kvicksand funkar, hur kolsyreis ock elektricitet kan skjuta ett metallobjekt flera meter, se hur mycket vatten ett blomblad suger upp, levitera met magnetism och kolsyreis. Det gick även att se hur mycket plack man har i munnen och analysera det. En grej som jag inte testade men gärna hade testat var att leka med en tandläkarborr på en testdocka.

Vad jag däremot testade var att ta blod. Med hjälp av en läskig lösarm med inbyggda ådror fick jag lära mig att sticka. Det var inte helt lätt, men det berodde mest på att min instruktör var VÄLDIGT noggrann. Prickade ådern gjorde jag i alla fall, och ut kom något som inte alls såg ut som blod men mer en cocktail – typ Cosmopolitan.

Nu fattar jag varför det skulle kunna finnas vampyrer, vem hade inte satt tänderna i första bästa offer om det var cocktails som kom ut.

Vid ett stånd fick jag titta på hur mänskliga celler stötte bort protein. Killen, som var en nörd av högsta nivå, gav mig en lång förklaring om en sjukdom jag aldrig hört talas om och hur den fungerade på cellnivå. Artigt nickade jag samtidigt som jag mentalt nickade till, för jag fattade inte ett ord av vad han sa. Så för att inte vara oartig ställde jag en massa frågor. En av dem var över de celler jag just sett i mikroskopet. Var kom de ifrån?

Då fick jag veta att våra vanliga celler är programmerade att dö av sig själva i olika omständigheter. Att ligga i en petriskål skulle definitivt vara en sån omständigthet. Men det finns en celltyp som ‘tappat’ självdöendeprogrammeringen – cancerceller. Så jag hade precis tittat på mänsklighetens fiende nummer 2, nr 1 måste ju vara vi själva.

Det i sig var intressant men så ville jag veta hur länge man kunde bevara cellerna och var de jag sett kom ifrån. Vad jag inte hade förväntat mig var det precisa svar jag fick.

Cellerna kom från en kvinna i Appeldoorn. De hade tagit ett cellprov för att konstatera livmoderscancer 1956, sedan dess har hennes cancerceller levt i olika petriskålar på deras avdelning. Sen 1956 – det är 51 år. Och så länge man tillsätter näring, av salt, socker och enzymer kommer de aldrig att dö.

Hur deprimerande är det inte att fienden har evigt liv.

Powered by ScribeFire.

Advertisements

Written by magnus

June 17, 2007 at 8:52 am

Posted in Uncategorized

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: