AMSTERDAM

Mellan Amsterdam och Sverige är det många mil.

Tragedier och brist på empati.

leave a comment »

På min gata i stan hittade jag det här ‘klottret’. Det tilltalade mig direkt för att det var så sant. Men det är inget som vi i första taget skulle vilja erkänna. Vem vill vara den som säger saker som:

– Vilken tur att allt det där eländet hände så vi har något att skapa gemenskap runt?
– Vad bra att det var en stor olycka med en massa döda så vi kan känna oss svenska igen?
– Visst är det bra för stans sammanhållning att den där våldtäktsmannen är ute och springer?

Självklart skulle ingen säga det, inte heller tycka det.

Men att det finns en negativ sida av det positiva gör det inte mindre sant. Eller om man väljer att titta på det baklänges, att det finns en negativ sida av det positiva tar inte bort den positiva effekten.

Visst, jag kan se att det är så att folk sluter upp bakom en tragedi. Att vi söker varandra i svåra stunder. Att det är lättare att lägga armarna om grannen när något för jävligt har hänt.

Det är bra, för så måste det vara.

Men vad jag inte förstår är hur man kan känna så när det är inte finns någon som helst privat relation till tragedin. Vad jag menar är hur det kan kännas personligt bara för att det är på nationell nivå men helt ovidkommande på internationell. Vad är det som får folk att känna med just vissa saker?

Estonia och Tsunamin är ett par av dessa händelser som får mig att känna mig som som en dålig människa utan ett uns empati. För om jag ska vara ärlig så känner jag inte tårarna välla upp när jag tänker på de stackare som råkade ut för dessa fruktansvärda händelser. Visst rent logiskt förstår jag tragiken och smärtan, men jag tycker inte att det är värre för att de är svenskar och att de råkade ut för just detta. Lider jag av brist på empati?

Varje år dör mellan 400-500 i svensk trafik.
39, 5 miljoner människor lever med HIV.
16 000 barn dör varje dag av hunger.

Men det gråts det inte över.

Lady Di dog, då gräts det. Dokumentärer, filmer, böcker och spaltmil av tidningsartiklar. Känslorna svallade, men för vad?

För en individ, en symbol som dog i en trafikolycka eller för att engelsmännen skulle känna sig engelska, förstående och känslosamma?

Så visst är det sant, vi behöver de där tragedierna för att känna oss mänskliga, samtidigt som vi skiter i eller kanske det är så att vi inte pallar tänka på de saker som får oss att känna oss så där pyttesmå.

Advertisements

Written by magnus

March 11, 2007 at 10:03 am

Posted in Uncategorized

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: