AMSTERDAM

Mellan Amsterdam och Sverige är det många mil.

Feg eller inte riktigt veta om jag ska skriva vad jag vill

with 7 comments

Det händer ibland, att jag liksom stannar till och inte vet om jag ska skriva om det jag egentligen vill skriva. Oftast är det för att jag inte vill väcka ont blod. Detta är inte menat som respektlöst på något sätt. Kanske är jag inte insatt i det hela. Kanske uttalar jag mig från sadeln på en hög häst.

Nu gäller det feminism.

Eller rättare sagt missriktad feminism, enligt min åsikt.

I en diskussion under kommentarerna i ett inlägg hos Annika verkar det som att hon och jag gång på gång missförstår varandra. Senare sker detsamma i ett inlägg på Mitt Aktuellt.

Nu är det inte just Annika jag är ute efter när jag skriver detta, utan ett fenomen och en inställning till hur man ska lösa ett problem.

Det första inlägget handlar om manligt våld gentemot kvinnor. Något som givetvis måste uppmärksammas, åtgärdas och försvinna. Men hur?

Annika skriver i en kommentar:

Pojkar måste få undervisning om det här i skolan. Att nej betyder nej. Att man inte ligger med en flicka som är för full var att vare sig säga ja eller nej, det är våldtäkt. Att det också är våld att hålla i någon och tvinga den personen till sex, lika mycket våld som att slå eller skrämma. Att när man får lust att drämma till är det dags att söka vård. Snabbt

Givetvis håller jag med om detta men tillför en annan aspekt:

Minst lika viktigt som att ge klara riktlinjer för vad som är rätt eller fel, är det att lära kvinnor att inte acceptera sin situation, att anmäla och att hon är värd något.

Sen kommer en diskussion som visar att vi inte förstår varandra. Vad jag vill säga är att självklart ska man ta itu med män och deras beteende, det är givet att pojkar och män måste förstå att man inte kan slå och våldta.

Lika viktigt tycker jag det är att vi, och framförallt kvinnor i allmänhet, bör jobba för att stärka flickors och kvinnors självkänsla och deras känsla av solidaritet. För att undvika att fastna i destruktiva förhållanden, att stå upp för sig själv, att förändra sin egen situation oavsett om det handlar om våld eller löner.

Det är här det påpekas om och om igen att fokus borde ligga på mannen och hans beteende. Visst, skulden ligger där. Men förändringen kan, kanske till och med måste ske på flera plan.

För man ska inte tro att någon ger upp sin maktposition självmant. Man kan inte vinna ett slag genom att övertala fienden att vara snäll, man bekämpar den.

Att säga att det hjälper ändå inte, att anmäla ska man MEN det hjälper ändå inte. Ja, då underminerar man tron och hoppet om förändring.

Det kanske bara är semantik. Men att måla fan på väggen hjälper ingen.

Att jag tar upp detta är för att det handlar om mer än våld, det handlar om kvinnors hela vardag.

Advertisements

Written by magnus

February 16, 2007 at 10:35 am

Posted in Uncategorized

7 Responses

Subscribe to comments with RSS.

  1. Utan att ha läst diskussionerna du hänvisar till så tycker jag du skriver tydligt och förståeligt här i den egen blogg.

    Och jag håller med dej.
    Förtryck kan inte existera utan offrens godkännande.

    Ondianerna hade kunnat säga “HELL NO” när vitingarna kom. Judarna hade kunnat organisera sig, men de valde att vänta på sin tur och kliva upp på godstågen.
    När man väl accepterat förtrycket är det fruktansvärt svårt att mobilisera sig och sätta stopp för det.

    Samma sak gäller för dem som uppfostrar barnen. Lär man dem att bryta ett invant förtryck eller att acceptera att det bara “är” så och att man får spela med bäst man kan inom de givna ramarna.

    Säger man att vissa grupper är offer utan möjlighet att förändra situationen själva så kan vi ju alla kollektivt begå självmord.

    För att uttrycka det finkänsligt. 😉

    salt

    February 17, 2007 at 1:41 pm

  2. Ondianerna är indianernas okända släktingar.

    salt

    February 17, 2007 at 1:42 pm

  3. Salt: Jag uppskattar din finkänslighet……

    Det är givetvis ett komplext problem men att sitta och vänta på att problemet ska lösas av förtryckaren känns inte riktigt fruktbart.

    Att Madeleine Albrights uttalande; det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper kvinnor, har blivit så känt är i sig ledsamt.

    Magnus

    February 17, 2007 at 6:01 pm

  4. Jag håller med om att ibland vet man inte om man vågar skriva. Jag tvekade länge innan jag skrev mitt inlägg om au pair. Och så till det du skriver. Jag levde en gång i världen i ett väldigt destruktivt förhållande och om jag inte hade fostrats till att alltid vara snäll och hjälpsam och inte ifrågasätta så hade jag säkert tagit mig ur det tidigare. Så jag håller helt med om att våld i nära relationer (som det så vacker heter), vem det än är som står för våldet så ingår både våldsverkaren och offret i ett mönster och det räcker inte bara med att den ena ändrar sitt mönster för att allt ska bli bra. Som med alkoholister, inom AA talar man om att närstående till alkholister är medberoende och de måste också ändra sitt beteende innan man kan bli frisk.

    Tolken

    February 17, 2007 at 9:41 pm

  5. För det första: Det var inte det att jag inte höll med dig,Magnus, det gjorde jag ju självklart. MEN det jag ville påpeka att hittills här nästan inga resurser alls riktats mot pojkarna. Jag menar att du hoppar in i diskussionen helt utan kunskaper. Inget fel i det, men då kanske man ska lyssna också?

    Ansvaret läggs alltför ofta på offren. Man ska inte gå genom en park. Inte ha kort kjol. Inte ha sedesam skoluniform heller, för vissa tänder alldeles extra på det.Inte dricka en öl, för då kan man inte värja sig om någon våldtar en (som om man kunde det ändå om det t ex är två stycken, och som om ett nej inte skulle räknas). Folk blir märkligt nog ofta argare på offren än på förövarna. Om en kvinna har litat på en man och gått hem med honom, betraktas det inte som extra jävligt av honom att bryta hennes förtroende om han våldtar henne, utan som extra skuldbeläggande för henne!

    Så jag ville helt enkelt föra över det grundläggande ansvaret dit där det hör hemma – på våldsmännen. De är ingen naturkatastrof som man ska “hantera”, de är människor som väljer att göra så här.

    Och – för hundrade gången – för många kvinnor är det DIREKT LIVSFARLIGT att lämna mannen.

    ab

    February 18, 2007 at 8:28 am

  6. Tolken: Det är klart man vågar skriva! Hur ska det kunna bli ett samtal annars?

    Men den gamla myten att det är bådas fel om en slår, att man ingår i ett mönster, att det är en speciell sorts kvinnor som lever med hustrumisshandlare – den är faktiskt krossad sedan länge. Ofta ingår långvarig, långsam eskalering och isolering av kvinnan i misshandlarens manipulativa tillvägagångssätt. Han kan vara helt normal i flera år innan första smockan kommer som en blixt från en klar himmel, följd av tårar och ånger. Och hustrun som tror att hon känner honom kan knappast fatta att det har hänt.

    Vem som helst kan råka i klorna på en hustrumisshandlare. Oavsett grad av självständighet, oavsett lycklig/olycklig barndom, oavsett IQ. och om mannen försvinner eller slutar slå – så ÄR problemet löst. För henne.

    ab

    February 18, 2007 at 8:33 am

  7. Tolken: Du säger något som är viktigt, att det är en dualistisk verkan.

    Annika: En av de saker som gör att jag fick för mig att jag skulle skriva är för att du vid upprepade tillfällen påpekar för mig att jag är okunnig, blåögd och är helt utan kunskaper. Jag undrar lite hur du kommer fram till detta? Om jag ska vara ärligt blir jag förbannad för att du är nedlåtande i din attityd.

    Jag försöker att vara ödmjuk inför ämnet.

    Att jag inte skulle lyssna är också befängt. Vid ett flertal tillfällen(redan första kommentaren) har jag sagt att jag fullständigt håller med dig att man måste lägga resurser på pojkarna.

    Men att det inte är tillräckligt.

    För det handlar om mer än bara
    våld. Det handlar om varför tjejer tycker att de ska vara sminkade vid 9-årsåldern, ha bikini när de är 5, att drömma om att gifta sig innan de nått tonåren, att svälta sig, att vilja behaga, att ta ett steg åt sidan för män, att leva med glastak, inte tjäna lika mycket för samma arbeta, kvinnliga yrken ses som lågstatusyrken etc etc. Du vet precis vad jag pratar om, eller hur?

    Att lägga skulden på offret är obegripligt. Men att lägga skulden på samhället utan att ta med kvinnor är lika konstigt, samhället är summan av oss alla.

    Magnus

    February 18, 2007 at 8:15 pm


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: