AMSTERDAM

Detta måste vara årets titel ‘Jag sköt paulo coelho’.

Jag gillar skräplitt och läser mer än gärna deckare utan litterär klass men med underhållningsfaktor. Men Paulo Coelho – på riktigt. Han är en jävla mansgris med en stenålders inställning. Det enda som kanske kan vara värre är ‘Flyga drake’ av Khaled Hosseini. Det måste ha varit den mest förutsägbara bok jag läst på länge. Jag har aldrig gillat när förövaren gör sig själv till offer.

Så skjut på Staffan.

Jag ger dig alibi.

Idag var jag på IKEA för andra gången denna helgen. Det måste betyda att jag har ser IKEA som en fetish, en symbol för något övernaturligt och att affären har makt över människor. Se bara på mig. Det är ju löjligt.

Det finns något trösterikt med IKEA när man bor utomlands. Det är inte köttbullarna. Det är att man kan känna igen sig själv, sin kultur och sin barndom i varenda ett IKEA-varuhus världen över. Att gå genom gångarna är som att gå igenom mitt liv. Först kommer man in och där ligger restaurangen lite till vänster från ingången. Minnena från besöken som liten när köttbullarna, varmkorven och mjukglassen låg på topp på önskelistan. Jag kan fortfarande komma ihåg hur jag blev exalterad vid kassorna för det betydde att vi var nära mjukglassen. Den är nästan gratis, något som varje förälder kan unna sitt/sina barn och använda som muta. Perfekt tänkt av Ingvar & co.

Lite längre fram börjar vardagsrummen och dess soffor. Med dessa som minnesbryggor kommer jag tillbaka till den tiden då jag först flyttade hemifrån, när folk började plugga på universitet – en tid fylld av Klippan och Billy, en tid fylld av frihet. Dessa möbler får stå för de första stapplande steg som självständiga för många av oss.

Hyllorna är nästa avdelning. En avdelning för de som har hittat varandra och ska flytta ihop. Var gör man av sin tv, böckerna och respektive samlingar av grejer som ens partner hatar. Var ställer man de där prydnadsgrejorna som onekligen dyker upp på födelsedagar, bröllop, dop genom livet? Just det, i bokhyllan. De flesta singlar jag känner har ingen bokhylla med skåp och  vitrin. De har hyllplan eller en bokhylla med bara böcker. Så det är avdelningen var de gängade, förälskade, kompromissande håller hus.

Långsamt men säkert kommer vi till avdelningar jag aldrig haft något att göra med. Sovrumsmöblemang, garderober, hallmöbler, grovköksinredningar – alldeles för vuxet och familjeaktigt för mig. Men också ett tecken på den jag är, det liv jag valt. Inga barn, ingen hus, ingen bil. Det är ett liv jag valde bort tillsammans med PAX och Stolmen.

Ner för trappan där tar delen vid som är det liv jag lever nu. Det är köksavdelningen med alla de där lekfulla och billiga småprylarna. Saker som är fantastiska men inte behöver vårdas, lite som min situation nu. Jag tar det som det går, om ett glas går sönder gör det inte så mycket och det samma gäller mina dagar. Om jag inte gör något spännande en dag så kommer det fler. Just nu har jag tid.

Att det sen på slutet finns en affär som säljer lantchips, sill och knäckebröd gör det inte svårare att få mig dit.

Helt plötsligt har de ändrat utseendet på min blogg.

Jag är inte nöjd.

Just nu funderar jag mycket på det här med jobb, efter att ha sagt upp mig utan nytt jobb. Egentligen funderar jag för lite på det för jag har inte sökt ett enda jobb hitills.

Nej, jag har inte massor av pengar.Istället jobbar jag en dag eller två för min gamla chef. Nu får jag hoppas att ingen från holländska skattemyndigheten läser min blogg:)  Så jag kan hålla mig vid liv genom att göra av med ytterst lite pengar.

Men vad ska jag göra?

Hur jag än föreställer mig ett jobb så känns det inte lockande. Det är inte det att jag är lat, jag har helt enkelt ingen passion. Oh, hur trist lät det? Men det var inte för att beklaga mig och låta patetisk som jag satte mig ner för att skriva det här inlägget.

Nä det var för att jag kom att tänka på folk som har valt helt fel yrke. Elisabet är en av dem. Vad gör hon på ICA i Ystad? Hon borde jobba som PR-konsult för viral marketing. Sen hon linkade förra inlägget har antalet besökare skjutit i höjden. Tack Elisabet…

Så, Elisabet,  det kanske är dags att börja jobba som lobbyist?

Förra veckan var inte min vecka.

Helt plötsligt crashar min dator. Jag får en blå skärm och sen vill den inte starta igen. I ett försök att inte bli av med mina frustrationer bestämmer jag mig för att dammsuga lägenheten. Vad händer? Visst skär sig den jävla motorn i dammsugaren.

Det är då jag bestämmer mig för att jag nog ska gå ut en runda.

Nu har jag investerat i en ny dammsugare för hundratals euro som ser mer ut som en sportbil än en dammsugare. Glad känner jag mig över att vara ägare till en sådan vuxensymbol.

När jag dan efter inköpet av min sportiga sugmobil tänker att jag ska kolla om jag kan koppla en usb-kabel mellan min crashade dator och polackens, för att se om det finns något sätta att komma ååt min info händer något. Jag har kommit att tro på datorernas motsvarighet till Jesus. Han måste ha varit här in da hood och döpt om min dator till Lazarus för nu har han återupstått från de döda. Han har lämnat kretskortens sälla jaktmarker för att återigen leva ett liv hos mig.

Nu har jag ju ingen aning om hur länge det kommer att vara, men vem är jag att ifrågasatta hårdvarornas högre makter.

För en vecka sen eller så var jag på åktur med Kerrie. Hon har haft sitt körkort i kanske 3 månader så hon  vill inget annat än ut och köra, med mål eller utan.Denna gången åkte vi till Rotterdam för att dra i oss en kopp kaffe och sen köra hem igen. Typ helt meningslöst.

Vi var vid Rotterdams konsthall för att få i oss kaffet. Rakt emot ligger deras naturhistoriska museum med ett underligt skelett hängande i fönstret. Det är när jag ska kolla in det som jag ser reflektionen av  snubben som ska hoppa ner från taket bakom mig.

Tror jag.

Men han/hon kan inte röra sig. Det är en staty. Lite överallt i museumparken och på nästan alla tak omkring står de statyer i form avmänniskor.

Puh. För jag vet inte om jag pallat med ett trauma som att se en hoppare på en lördag eftermiddag innan min första kopp kaffe.

This months Paper Chef didn’t really make my mouth water. The ingredients were, quinoa, rice paper, tomatoes and yoghurt.First of all I am not a big fan of quinoa. Actually the first time I used it was also for Paper Chef. However, the challenge is not in doing what you usually do. So I give my applause to this months judge and last times winner for his choices of ingredients.

Rice paper have I only so far used for the delicious raw spring rolls nime chow. I guess I am not the only one that will make a version of these.

Ingrediets:

rice paper

1 dl quinoa

2 dl water

a dash of sesame oil

a somewhat bigger splash of fish sauce

lime juice to balance it out

2 tomatoes

fresh mint & coriander

red chilli

black sesame seeds

shrimps

I boiled the quinoa in unsalted water since I wanted the salt to come from the fish sauce.

Yesterday I passed by a new food shop here i Amsterdam where they sell locally produces veggies and stuff, there I found a mix of tomatoes the lend themselves perfectly to my dish. The orange ones where very sweet and the green ones were slightly citric.The green one you see on the pic, looks like cucumber though.

Anyway mix the cooked quinoa with fish sauce, lime juice, sesame oil and the diced tomatoes. Be careful. The sesame oil can make it bitter if you use too much, and quinoa already has a bit of bitterness itself. Fish sauce is very salty so drip it in and taste as you go. Then add a lot of the fresh herbs and some finely chopped chilli to your taste. I like my food spicy so I put a lot in there, and as usual forgot to wash my fingers…….. my eye hurts.

Now for the little shrimp package on top.

I like my seafood so in order to get as much as possible in there I chopped the shrimp coarsely and added a little fresh mint with them. Then sprinkled the little pack with black sesame seeds. Not so much for the taste as for the looks. Rice paper is about as attractive as Michael Jackson.

Now there is only one thing left. The yoghurt. I decided to use the yoghurt as a fresh sauce. The only thing I did was add a little lime juice, salt and fresh chilli.

What is my own verdict?

I liked it and ate most of it before I was ready putting it together. But no, I would not make it again due to the quinoa. It just is not my thing. However, the lite packages looked fun, are easy to make and could be filled with about anything. So I think rice paper in mini versions will end up on a plate again.

Ibland så känns det som om jag inte riktigt orkar mer. Just nu har jag sett en dokumentär på SVT som berör mig så illa att jag inte vet vad jag ska göra.

Den handlar om Jenny som älskar gud och vill bli präst. Men hon älskar även Linda. Skolan och Svenska Kyrkan älskar inte flator så det hela bli problematiskt. Skulle man vilja tro, men nä. Jenny bites the dust och tycker att det är ok att hennes ‘vänner’ på skolan tycker att homosexualitet är en imperfektion i skapelsen att jämställas med prästkollegans fucking pollenallergi. Men på riktigt?! Varför ser flatan inte till att prästjävels ansikte blir till mos. Vad har han för rätt att jämställa henne med sin pollenallergi?

Fine, jag tycker inte att präster ska behöva viga bögar och flator. Låt de leka sitt lilla spel var kärlek till andra handlar om att peka finger. Vi och dom. Det är den eviga visan inom kyrkan såväl som politik. Jag behöver inte kyrkan så jag förväntar mig inte att den ska ställa upp på mig. Se bara till att den skiljs från staten sen kan de göra vad de vill som vilken interesseförening som helst.

Men någonstans tycker jag att de ska skämmas efter att ha sett denna dokumentär. i 5 fem år har de pluggat och inte en jävel verkar palla ta en ordentlig ståndpunkt.

Sen att jag tycker att Jenny själv verkar vara det mest pantade på jorden som bara nickar och tycker att visst får de hata mig. ‘Det är inte människan de inte tycker om, det är handlingen. Jag som homosexuell är inte vad de inte tycker om, men det är min kärlek och mitt förhållande. Jag vill berätta om Jesus och om Gud. “

På riktigt bruden öppna din egen kyrka, predika om vad du vill men stanna inte på en arbetsplats var du inte bli accepterat.

Tänkom det hade gällt en annan minoritet. Det är inte mig de inte gillar, det är att min hud är svart. Eller, det är inte mig de inte gillar det är att jag är handikappad. Vem fan hade accepterat det?

Nu när jag inte längre har någon inkomst så måste jag fundera ut hur jag ska göra för att få de få slantar jag har att räcka till.

Min diet kommer nu huvudsakligen att bestå av bönor, linser, ris, bulgur och burktomater den kommande tiden. Men det gör inget för om jag dessutom går ner några kilon kan jag få på mig mina gamla kläder och behöver inte lägga ner stålar på nya.

Gå ut kan jag glömma om jag inte ser till att alla andra pyntar för mina drinkar. Men idag kan jag fyllna till gratis. Det är den officiella öppningen av huset var mitt förra jobb har sitt kontor. Det är klart att jag sak dit och dricka en massa vin och äta snittar en masse. Lite får man ju ha för att jag ändå stod ut i mer än ett år:)

I DN fanns imorse en artikel om hiv- och gulsotstest på Stureplan. Bra i sig.Det lustiga är att fokus ligger på socialt anpassade missbrukare och deras eventuella smitta. Själv har jag varit x antal gånger vid Stureplan när jag bodde i Sthlm och har uppenbarligen andra observationer än de läkarna besitter.

Knark, sure. Kola förbrukningen i området är det nog inget fel på. Men jag har svårt att tänka mig att det hänger så många sprutnarkomaner på ställena runt torget. För det är just det som diskuteras i artikeln, smitta via knarket och inte via knarkets effekter. För visst känns det troligare att folk blir kåta och inte tänker efter när de är höga som hus och kör på utan kondom. Hela nattklubbsscenen går huvudsakligen ut på att genom olika tekniker döva ens eget omdöme (läs. bli hög eller aspackad) för att då lättare kunna ägna sig åt jakten på en (tillfällig) partner. Att skjuta upp känns inte som att det är något man gör i ett socialt sammanhang som att hänga vid Stureplan.  Istället borde fokus ligga på att informera om knark och dess baksida och hivsmitta var för sig.

Den andra delen av texten tar sen upp de exceptionellt mest pantade i svensk narkotikapolitik, frågan om gratis sprutors varande  eller inte. Suck.

Fördelen med gratis sprutor är ganska uppenbar, man slipper skjuta upp någon annans blod och evt. andra saker man inte vill ha. Nackdelen med gratis sprutor är för mig svår att se, förutom det moraliska planet – att det skulle kännas som ett medgivande av landstinget att folk fick ägna sig åt illegala droger. Det resonemanget känns ungefär lika fräscht som katoliker som är mot användandet av kondomer.

Dessutom när kommer den nya lagen  som förbjuder:

- sedlar så folk inte kan dra sina linjer med statligt tillverkade material.

- spriten så att staten inte kan tjäna pengar på min och andras alkoholism.

Ibland känns Sverige så väldigt trött.